Oktoberhav. Så annorlunda från julihav. Då när parkeringen var proppfull, glasskön ringlade milslång och doppet mest bestod i trängsel med stimmiga semesterfirare. Då, när sommaren var som hetast, tänkte jag på oktoberhav. Njöt av vetskapen om att jag kommer hit igen när turisterna rest härifrån. Att jag får havet för mig själv då. Och nu är jag här. En oktoberkväll med klarblå himmel och krispig luft. Inte helt ensam på stranden, men nästan. Ett äldre par sitter tätt intill varandra på en bänk med en termos bredvid sig, blickar ut över havet. Vattnet är stilla, en djupblå nyans strösslad med solblänk. Det mjuka höstljuset får nyponen i strandlinjens ännu gröna buskar att glöda, de släta stenarna att skimra. Ett perfekt format V med flyttfåglar drar förbi högt ovanför mitt huvud. Gässens tjattrande avfärd mot varmare länder fyller mig med vemod. Med insikten om ett definitivt slut på sommaren här hemma. Men jag känner också frihet. Som om jag själv vore lika fri som fågeln p...
På den här bloggen delar jag med mig av mina reflektioner kring olika bitar av livet, stort som smått.