Jag har slutat heja på gymnasieungdomarna vid min busshållplats. De svarar ändå aldrig. Den här novembermorgonen står en kille och väntar med blicken klistrad i mobilen, tittar inte upp en enda gång när jag kommer. Tjejen som kommer gående längs landsvägen stirrar också ner i sin mobil, så uppslukad att hon inte märker hur nära hon är de förbipasserande bilarna. Säkert har hon AirPods i öronen också, så både döv och blind för sin omvärld. Tack och lov når hon fram till hållplatsen helskinnad. Ytterligare en tjej ansluter, även hon med mobilen i handen. Jag ser inte om ungdomarna hälsar på varandra för jag scrollar själv på min mobil. Och istället för att ta in den fysiska världen i detta nu – de väntande människorna alldeles bredvid mig, trädens höstprakt, gässen jag anar flyger högt ovanför mitt huvud – så tar jag in den digitala världen sedd genom andras ögon, filtrerad, AI-förstärkt och upplagd på sociala medier. Varför gör jag så? Det sker reflexmässigt, som om det vore helt o...
Oktoberhav. Så annorlunda från julihav. Då när parkeringen var proppfull, glasskön ringlade milslång och doppet mest bestod i trängsel med stimmiga semesterfirare. Då, när sommaren var som hetast, tänkte jag på oktoberhav. Njöt av vetskapen om att jag kommer hit igen när turisterna rest härifrån. Att jag får havet för mig själv då. Och nu är jag här. En oktoberkväll med klarblå himmel och krispig luft. Inte helt ensam på stranden, men nästan. Ett äldre par sitter tätt intill varandra på en bänk med en termos bredvid sig, blickar ut över havet. Vattnet är stilla, en djupblå nyans strösslad med solblänk. Det mjuka höstljuset får nyponen i strandlinjens ännu gröna buskar att glöda, de släta stenarna att skimra. Ett perfekt format V med flyttfåglar drar förbi högt ovanför mitt huvud. Gässens tjattrande avfärd mot varmare länder fyller mig med vemod. Med insikten om ett definitivt slut på sommaren här hemma. Men jag känner också frihet. Som om jag själv vore lika fri som fågeln p...