Fortsätt till huvudinnehåll

Granne med havet

Oktoberhav. Så annorlunda från julihav. Då när parkeringen var proppfull, glasskön ringlade milslång och doppet mest bestod i trängsel med stimmiga semesterfirare. 

Då, när sommaren var som hetast, tänkte jag på oktoberhav. Njöt av vetskapen om att jag kommer hit igen när turisterna rest härifrån. Att jag får havet för mig själv då.

Och nu är jag här. En oktoberkväll med klarblå himmel och krispig luft. Inte helt ensam på stranden, men nästan. Ett äldre par sitter tätt intill varandra på en bänk med en termos bredvid sig, blickar ut över havet. 

Vattnet är stilla, en djupblå nyans strösslad med solblänk. Det mjuka höstljuset får nyponen i strandlinjens ännu gröna buskar att glöda, de släta stenarna att skimra.

Ett perfekt format V med flyttfåglar drar förbi högt ovanför mitt huvud. Gässens tjattrande avfärd mot varmare länder fyller mig med vemod. Med insikten om ett definitivt slut på sommaren här hemma.

Men jag känner också frihet. Som om jag själv vore lika fri som fågeln på väg mot horisonten. Randen där himmel och hav möts.

Det är nåt med havet som gör både min kropp och själ tillfreds. Att vandra i sanden, andas in den saltstänkta luften, lyssna till vågbruset…

Havet fascinerar mig, väcker min förundran. Jag försöker ta in dess storhet – både den jag ser med blotta ögat och den som döljs under ytan i det mörka djupet.

I större delen av mitt liv har jag rest långt för sommarsemestrar vid havet. Men nu bor jag äntligen nära det, har lyxen att få uppleva havets alla skiftningar, året om.

Regnigt, blåsigt och soligt. Grått, grönt och brunt. Rytande, fräsande eller som nu ikväll: lugnt och lite förnöjsamt kluckande. 

Det äldre paret har packat ihop sin termos, solen är på väg att sjunka ned i det glittrande vattnet. Jag vänder också hemåt. Men jag kommer hit snart igen. Kanske redan imorgon.

Min längtan efter att bo nära havet är en röd tråd i min bok "Hitta hem – dagbok från en familjs omvälvande flytt- (och pandemi) år: https://www.bokus.com/bok/9789178856183/hitta-hem-dagbok-fran-en-familjs-omvalvande-flytt-och-pandemiar/ 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Att hitta sina SMOJ:s

Igår fick jag lära mig ett nytt begrepp av en kollega: SMOJ. Det står för Small Moment Of Joy.  Hon berättade om detta fenomen när jag för första gången följde med till den lokala kaffebaren där vi unnade oss varsin finkaffe att ta med till kontoret. En dubbel cappuccino med ett perfekt format hjärta i den skummade havremjölken. Precis som hon utlovat, kunde jag konstatera att denna kaffe var ungefär tusen gånger godare än automatkaffet på jobbet.  “Det här är en SMOJ för mig, man ska se till att ha åtminstone några såna per dag, det mår man bra av,” sa min kollega.  Och hon har ju så rätt! Idag har jag identifierat mina egna SMOJ:s under en helt vanlig dag, till exempel: Att släppa in min katt, efter hans nattliga bravader, karda honom och ge honom mat. Att betrakta mina sovande söner, deras fridfulla ansikten, precis innan de vaknar. Att bläddra i morgontidningen i pappersform med dagens första kaffekopp och en rostad macka med ost och apelsinmarmelad. Att gå en lunchpr...
Skicka en kommentar
Läs mer

Låt oss ge skärmarna konkurrens – de måste inte vara barnens första val!

Det är under en digital föreläsning på temat hälsa som insikten slår mig. Professorn i medicinsk teknik, någonstans i övre medelåldern, visar två bilder på familjevardagen förr och nu.  “När jag var liten fick mina föräldrar ropa in mig utifrån när det var dags att äta mat", säger han och pekar på bilden med mamman som sticker ut huvudet genom ytterdörren med sin “Kom och ät”-pratbubbla. “Men idag ropar föräldrarna istället inåt hemmet där barnen sitter framför en skärm”, fortsätter han och pekar på bilden med “Kom och ät”-bubblan vid dörren till barnets rum.  Professorn säger det så självklart och helt utan värdering. Det är helt enkelt så här världen ser ut år 2023 (åtminstone för väldigt många barnfamiljer i väst).  Såklart är detta inget nytt för mig, mamma till en sjuåring och en nioåring. Men plötsligt är det som att jag äntligen fattar . Det är ett faktum att skärmarna är en stor del av våra barns liv, vare sig vi vill det eller inte. Jag kan inte ändra på det fak...
Skicka en kommentar
Läs mer