Jag har slutat heja på gymnasieungdomarna vid min busshållplats. De svarar ändå aldrig. Den här novembermorgonen står en kille och väntar med blicken klistrad i mobilen, tittar inte upp en enda gång när jag kommer. Tjejen som kommer gående längs landsvägen stirrar också ner i sin mobil, så uppslukad att hon inte märker hur nära hon är de förbipasserande bilarna. Säkert har hon AirPods i öronen också, så både döv och blind för sin omvärld. Tack och lov når hon fram till hållplatsen helskinnad. Ytterligare en tjej ansluter, även hon med mobilen i handen. Jag ser inte om ungdomarna hälsar på varandra för jag scrollar själv på min mobil. Och istället för att ta in den fysiska världen i detta nu – de väntande människorna alldeles bredvid mig, trädens höstprakt, gässen jag anar flyger högt ovanför mitt huvud – så tar jag in den digitala världen sedd genom andras ögon, filtrerad, AI-förstärkt och upplagd på sociala medier. Varför gör jag så? Det sker reflexmässigt, som om det vore helt o...
På den här bloggen delar jag med mig av mina reflektioner kring olika bitar av livet, stort som smått.