Jag har slutat heja på gymnasieungdomarna vid min busshållplats. De svarar ändå aldrig. Den här novembermorgonen står en kille och väntar med blicken klistrad i mobilen, tittar inte upp en enda gång när jag kommer. Tjejen som kommer gående längs landsvägen stirrar också ner i sin mobil, så uppslukad att hon inte märker hur nära hon är de förbipasserande bilarna. Säkert har hon AirPods i öronen också, så både döv och blind för sin omvärld.
Tack och lov når hon fram till hållplatsen helskinnad. Ytterligare en tjej ansluter, även hon med mobilen i handen. Jag ser inte om ungdomarna hälsar på varandra för jag scrollar själv på min mobil. Och istället för att ta in den fysiska världen i detta nu – de väntande människorna alldeles bredvid mig, trädens höstprakt, gässen jag anar flyger högt ovanför mitt huvud – så tar jag in den digitala världen sedd genom andras ögon, filtrerad, AI-förstärkt och upplagd på sociala medier.
Varför gör jag så? Det sker reflexmässigt, som om det vore helt otänkbart att bara stå och vänta utan att samtidigt vara sysselsatt med mobilen. Som om några minuters stirrande på inget särskilt rakt ut i luften på den plats där jag faktiskt befinner mig är förspilld tid, medan samma stirrande på mobilskärmen är bättre utnyttjad tid.
Innan smarttelefonerna såg väntan annorlunda ut. Då kunde föräldrar i lekparker titta på medan barnen gungade, småprat kunde uppstå i kassakön och blickar kunde mötas på pendeltåget. Men nu ger vi istället vår uppmärksamhet till mobilen. Det är inte så konstigt, den finns alltid med oss och lockar med obegränsad underhållning. Ingen ska riskera att ha långtråkigt.
För mig är det inte längre ett val att plocka fram mobilen så fort jag har dötid, alltså “tid med overksamhet” enligt Svenska Akademiens definition. Mitt slöscrollande har blivit en beroendeframkallande vana. Men vad skulle hända om jag gjorde ett aktivt val att låta bli?
Jag vet ju att det är bra för hjärnan att pausa från ständiga intryck, att vi människor behöver dötid ibland. För det är ofta då, när vi tillåter tankarna att vandra fritt, som en verkligt kreativ tanke kan dyka upp. Och när våra blickar lyfts från mobilskärmarna kanske också någon, som råkar ha en dålig dag, känner sig sedd av en medmänniska.
Så kommer plötsligt bussen, mitt i min nyss uppkomna ångest över att jag aldrig själv lagar såna perfekta måltider som syns i mitt Instaflöde. Men när jag kliver på blir jag glad. Busschauffören ser mig i ögonen, ler varmt och säger “God morgon, vilken strålande dag!” Jag ler tillbaka, svarar ett högt och tydligt “God morgon!”
Under bussresan låter jag för en gångs skull mobilen ligga kvar i väskan. Tittar ut genom fönstret och belönas av en rosa- och guldskimrande soluppgång över fälten. Och av en massa egna tankar som inte styrs av innehållet i min mobil. Tankar som får lov att flyga fritt.
Kommentarer
Skicka en kommentar