Det är under en digital föreläsning på temat hälsa som insikten slår mig. Professorn i medicinsk teknik, någonstans i övre medelåldern, visar två bilder på familjevardagen förr och nu.
“När jag var liten fick mina föräldrar ropa in mig utifrån när det var dags att äta mat", säger han och pekar på bilden med mamman som sticker ut huvudet genom ytterdörren med sin “Kom och ät”-pratbubbla.
“Men idag ropar föräldrarna istället inåt hemmet där barnen sitter framför en skärm”, fortsätter han och pekar på bilden med “Kom och ät”-bubblan vid dörren till barnets rum.
Professorn säger det så självklart och helt utan värdering. Det är helt enkelt så här världen ser ut år 2023 (åtminstone för väldigt många barnfamiljer i väst).
Såklart är detta inget nytt för mig, mamma till en sjuåring och en nioåring. Men plötsligt är det som att jag äntligen fattar. Det är ett faktum att skärmarna är en stor del av våra barns liv, vare sig vi vill det eller inte. Jag kan inte ändra på det faktumet, men jag kan välja mitt eget förhållningssätt till det.
Och nu har jag tröttnat på att föra min dagliga kamp för att minska barnens skärmtid hemma. Tröttnat på att sätta upp regler som ändå inte följs, på att ha dåligt samvete över det, på att känna mig sur och tjatig hela tiden. För min egen sinnesros skull behöver jag lägga ned den här kampen. Acceptera att tjatet om skärmtid inte funkar hemma hos oss och att det ändå är okej.
Egentligen har jag inget emot att mina barn spelar Minecraft, Roblox och Fortnite (de tre gratis onlinespelen som är vad deras skärmtid handlar om). Mina söner “giftar”, “enchantar” och “evolvar” och lär sig samtidigt en hel del riktiga engelska ord. Och ny forskning visar faktiskt att datorspelande ökar intelligensen hos barn!
De tränar även sin samarbetsförmåga när de spelar online tillsammans med andra. Tack vare datorspelandet har mina söner både fått nya vänner och håller kontakten med de kompisar och kusiner som bor långt ifrån oss. Att höra Stockholmskusinerna via röstchatt i våra skånska pojkrum gör mig alltid lika glad!
Så visst finns det många fördelar med datorspel. Men det jag vänder mig emot är framförallt detta:
1. Att det alltid är förstahandsvalet.
2. Att det tar så mycket tid från annat.
Jag kan förstå att spelandet lockar extra mycket just för att barnen träffar sina vänner online samtidigt. Men jag blir ledsen över att det nästan alltid är detta som mina söner helst vill göra när de är hemma. Vi har bokhyllor fulla med spännande böcker, brädspel, musikinstrument, lego, pärlor, målarfärger och annat pyssel, studsmatta, basket- och fotbollsmål, en busig katt… Det finns så mycket annat barnen skulle kunna hitta på istället för att sätta sig framför datorskärmen!
Men det är som att datorspelandet står över allt annat, det är det allra roligaste alla kategorier (utom möjligen nöjesparker och lekland). Och om barnen inte spelar själva så tittar de istället på YouTube-videos på andra som spelar!
Kanske borde jag själv bli bättre på att vara med och till exempel sparka boll, baka en kaka eller spela kort, men en vuxen som jobbar heltid har ofta mycket annat som ska hinnas med i vardagen. Och det vore så skönt om barnen kunde aktivera sig själva någon gång utan att en skärm måste vara involverad!
Jag vet föräldrar som låter sina barn gå på en massa olika organiserade fritidsaktiviteter främst för att det håller barnen borta från skärmarna medan aktiviteterna pågår. Och idag kanske detta är det bästa sättet för att bryta barnens stillasittande, få dem att komma ut och röra på sig. Även mina söner går på ett par sporter, men hittills har min åsikt varit att barn behöver obokad fritid också. Men den känns inte värdefull om de då bara väljer skärmar… För till och med när barnen har kompisar över eller själva är hemma hos kompisar så hamnar de ofta antingen tillsammans framför en skärm eller med varsin mobiltelefon i handen!
Så vad är det jag vill säga? Jag tror att våra barn, som är vana vid konstant underhållning via mobiltelefoner, surfplattor och datorskärmar, behöver vuxnas hjälp att pausa alla intryck och stimuli. Och vi kan hjälpa dem framförallt genom att föregå med gott exempel och lägga undan våra mobiler (eftersom vi ju tyvärr ofta är lika goda kålsupare själva när det kommer till vår egen skärmtid!)
Vi behöver lära barnen att det inte måste hända något hela tiden. Att det är viktigt att ha tråkigt ibland också. För när barn har långtråkigt aktiveras deras fantasti och kreativitet. Jag har många gånger imponerats över kuddkojor, toarulleslott, lövsoppor och andra kreativa konsekvenser av att mina söner faktiskt haft långtråkigt.
Men är en hink med lövsoppa automatiskt bättre än ett "skin" i Fortnite då? Nej, inte nödvändigtvis. Men om Fornitespelandet har pågått i flera timmar varje vecka den senaste tiden, då är lövsoppan bättre, tycker jag.
Medan jag skriver detta känner jag att jag inte är redo att kapitulera än. Min nya insikt handlar snarare om att det är skärmarna – inte uteleken – som är normalläge för barn idag, och att jag ska sluta med mitt verkningslösa tjat om skärmtid. Men jag vill fortsätta kämpa för att både mina egna och andras barn ska minska sin skärmtid och på eget initiativ välja att hitta på andra saker ibland. Det är dock inget jag klarar ensam. Vi föräldrar behöver hjälpa varandra med detta. Så dela gärna mitt blogginlägg och kom med tips på hur vi kan göra!
P.S. Min egen pappa gav ett tänkvärt tips efter att ha läst den här texten. Så här skriver Henrik, 72 år:
Den äldre generationen: morfar, mormor, farfar, farmor, skulle vara mer engagerade och berätta hur de lekte som barn. Tänker själv på hur kul det är att ta med barnbarnen ut, till exempel i skogen, bygga kojor, grilla, skjuta pilbåge, klättra, göra lite "farliga" och lite spännande saker som jag själv tycker jag har gjort.
D.S.
Kommentarer
Skicka en kommentar