Fortsätt till huvudinnehåll

När livet stannar upp

Idag fick jag världens bästa brev hem i brevlådan. Svaret från min nyligen gjorda mammografi som säger "Inga tecken på bröstcancer hittades vid undersökningen." Glädjen över det beskedet går inte att beskriva i ord.

Sist jag gjorde den rutinmässiga mammografiundersökningen, sommaren 2022, fick jag ett annat svar hem i brevlådan. Ett svar som under åtta sommardagar tog över hela min vardag och fyllde den med dödsångest. 

Jag skrev om den upplevelsen sedan. Och nu, med det nya underbara brevet i min hand, väljer jag att dela texten om hur allt kändes då, den gången jag fick det där andra brevet...

När livet stannar upp

13 juni 
“Mamma, titta på köksbordet”, ropar min nioårige son ivrigt när jag kliver innanför dörren. Det är den 13 juni och jag har precis kommit hem från jobbet. På det vita bordet ligger en färgglad hophäftad lunta med skolarbeten, sådant han vet att hans mamma älskar att få ta del av. Men det finns något annat på bordet som fångar min uppmärksamhet. Ett brev från Unilabs adresserat till mig, resultatet från mammografiundersökningen jag gjorde ett par veckor tidigare.

Pulsen ökar direkt. Jag sliter upp brevet:

Kompletterande undersökning.
De bilder som togs vid den nyligen genomförda hälsoundersökningen mammografi var inte tillräckliga för säker bedömning. Vi behöver därför göra en kompletterande röntgenundersökning och ev. ett ultraljud och provtagning.
Tid har reserverats för dig den 21 juni klockan 08.45 …

Va? Vad är detta för besked? Vad står det egentligen? Det ska ju stå “Inga tecken på bröstcancer hittades vid undersökningen" som när jag gjorde min första mammografiundersökning för två år sedan! 

Paniken väller över mig. Tårarna tränger fram och under hetsig gråt försöker jag återge brevets innehåll för min man, som håller på laga spagetti och köttfärssås.

Han försöker lugna mig. Säger tröstande ord om att det enda vi vet är att nya röntgenbilder ska tas, det är säkert vanligt, ingen idé att oroa sig förrän vi vet vad de nya bilderna visar …

Men inget han säger biter på mig. Jag sjunker ner på en köksstol medan katastroftankarna tumlar runt i huvudet. Det här händer inte mig, tänker jag. Jag är bara 42 år. Mina barn är fortfarande så små. Jag kan inte dö i bröstcancer nu.

Brevet bränner i min hand medan jag läser orden om och om igen, analyserar dem sönder och samman. Det måste ju vara så här man skriver till alla som inte får det eftertraktade beskedet om att undersökningen inte visade tecken på cancer. Det är så här det börjar för de som får bröstcancer, om man inte redan hunnit känna knölen själv först.

Åtta dagar kvar tills den nya “kompletterande” undersökningen som bokats åt mig. Jag vill bara ha den avklarad nu med en gång. Har jag cancer eller inte?

Ångesten river i mig. Hur ska jag stå ut tills den 21 juni? Och efter det, om jag får värsta tänkbara besked?

Resten av kvällen passerar som i en dimma. Jag förmår inte ens öppna sonens fina skolbok. Tankarna på döden bara mal i mig. 

14 juni
Så fort kliniken öppnar nästa morgon ringer jag dit och frågar om det går att få en tidigare undersökningstid. Det finns inga i nuläget, men sköterskan lovar återkomma om en återbudstid dyker upp. 

Jag frågar såklart om mina bilder också. Har hoppats att sköterskan ska säga att det var tekniken som fallerade vid min senaste undersökning, att bilderna var suddiga och därför behöver tas om. Men hennes svar oroar mig bara mer: “läkarna har sett något som gjort dem observanta, så fler bilder behöver tas.” Hon tillägger att det är “jättevanligt” att man tar nya bilder, särskilt som i mitt fall då det inte finns så många bilder från tidigare års undersökningar att jämföra med.

Sedan pratar jag med mamma, mina systrar och min bästa vän om brevet och min oro. Det visar sig att mamma för flera år sedan fick ett liknande brev och behövde ta nya mammografibilder, utan att det var någon fara. “Det är säkert likadant för dig, och vi har ingen bröstcancer i släkten heller”, säger mamma lugnande.  

Men ändå tror jag det värsta. Det är som att en orosklump flyttat in i mitt bakhuvud och gör sig påmind hela tiden. Som att jag håller på att förbereda mig på att allt kommer tas ifrån mig väldigt snart. Att jag inte längre är en del av det “vanliga” , självklara livet som obekymrat bara pågår. Och så fort ett datum längre fram i tiden nämns tänker jag automatiskt: “lever jag då?”

Med förnuftet vet jag ju att även om det visar sig att jag har cancer, så är chansen att överleva sjukdomen stor, så det behöver inte alls vara en dödsdom. Men tyvärr har förnuftet inget att sätta emot den dödsångest som just nu överskuggar allt annat i mitt liv.

15 juni
På onsdagen, två dagar efter brevets ankomst, är det skolavslutning. Jag är så stolt över mina söner som slutar tvåan och förskoleklass. I skjortor och finbyxor tågar de högtidligt fram på skolgården till taktfasta folkvisetoner tillsammans med sina klasskompisar. Svenska flaggor vajar och den skira försommargrönskan är nästan självlysande. Skolgården är fylld med föräldrar och jag tänker på vilket privilegium vi har, alla vi som är med här idag. Statistiskt sett är det säkert flera av barnen som förlorat en förälder, och jag är livrädd att det ska bli så för mina barn. Jag vill inget hellre än att få uppleva fler skolavslutningar, mer av mina barns liv, de behöver sin mamma länge till… Snälla, låt inte detta vara min sista skolavslutning, låt mig få fortsätta vara med!

Det är nästan alltid jag som tar alla foton i vår familj, men efter avslutningen ber jag barnens pappa ta några bilder på mig tillsammans med sönerna. Plötsligt känns det viktigt att de ska ha foton på mig också.

16 juni
På torsdagskvällen är det AW med kollegorna, inbokad sedan länge. Jag känner inte för att gå, men kan inte utebli då just denna AW också är en avtackning för mig. Jag ska snart sluta på mitt nuvarande jobb och börja ett nytt till hösten. Eller kommer jag att gå på cellgiftsbehandling då?

I början av kvällen känner jag mig mest förljugen. Jag svarar på frågor om sommarplaner och mitt nya jobb i höst, trots att jag egentligen inte kan tänka längre än till den 21 juni: undersökningsdagen. Men samtidigt vill jag inte berätta om det enorma orosmolnet i mitt huvud, så jag låter bli. Och under större delen av kvällen lyckas jag faktiskt koppla bort det och bara ha trevligt med kollegorna.

18 juni och 19 juni
På lördagen ska jag ta tåget till Linköping för att möta upp min bästa vän där och övernatta på hotell. Eftersom vi båda är småbarnsmammor och bor långt ifrån varandra, är det inte ofta vi får tid att umgås bara vi två. Jag har länge sett fram emot vår träff, men nu… Jag vill bara spola fram tiden, få helgen överstökad så att jag får vetskap. Vad som helst är bättre än denna väntan – detta limbotillstånd – jag befinner mig i.

Min vän säger att hon förstår om jag vill ställa in. Men det vill jag inte. Kanske är miljöombyte vad jag behöver nu, något som skingrar tankarna. Eller borde jag stanna hemma den här helgen, passa på att vara med familjen så mycket som möjligt?

Det blir en fin, men jobbig helg. Våra samtal handlar oundvikligen om det jag har framför mig nästa vecka, och de berör stora livsfrågor. Vi gråter lite ihop. Till skillnad från många andra försöker min vän inte lugna mig. Hon delar min oro. När vi skiljs åt kramas vi extra hårt. Några detaljer om vår nästa träff under sommarsemestern går vi inte in på nu, det tar vi sedan.

21 juni
Till slut blir det tisdag den 21 juni. Jag har sovit dåligt, men känner mig ändå fokuserad och målmedveten. Idag ska jag äntligen få veta. 

Min man följer med som stöd. Vi säger inte mycket under den halvtimmes långa bilresan till kliniken. Vallmoblommorna i dikeskanterna intill de böljande vetefälten är så vackra att det gör fysiskt ont i mig. Jag vill inte lämna denna värld!

I väntrummet sitter två andra kvinnor. Det syns direkt att den ena kvinnan, som troligtvis är i min egen ålder, genomgår en cancerbehandling: en scarf är knuten om hennes kala hjässa, hon ser grå och sliten ut. Den andra kvinnan är äldre, men ser pigg ut. Hon är elegant och ungdomligt klädd, som om hon är på väg till en spännande date och besöket här bara är en liten parentes som ska bockas av först. Jag undrar vad kvinnorna tänker om mig? Kanske att det är riktigt illa eftersom jag håller min mans hand i ett krampaktigt grepp.

Mitt namn ropas upp och en sköterska med neutralt ansiktsuttryck visar mig in i ett undersökningsrum. 

“Du är här för att vi ska ta fler bilder på ditt vänstra bröst”, inleder hon och frågar vidare:
“Har du själv känt något?” 
“Nej”, viskar jag samtidigt som marken liksom försvinner under mig. De har verkligen hittat något, så pass tydligt att de redan vet vilket bröst!

Jag tappar tidsuppfattningen medan jag intar olika obekväma positioner vid de avancerade röntgenapparaterna. Smärtan när bröstvävnaden kläms åt är ingenting i jämförelse med den skenande panikkänslan inombords.

När bilderna är tagna får jag vänta på läkarens utlåtande utanför ett nytt undersökningsrum där jag tydligen också ska göra ultraljud och eventuellt ett biopsiprov. Jag försöker andas långsamt och mota bort paniken. Istället infinner sig en känsla av uppgivenhet, av att allt redan är kört.

Efter en evighet kallas jag in i rummet. Jag får ta av mig på överkroppen igen och lägga mig på en brits. Min man, som fått följa med in, sätter sig på en stol vid väggen. Han verkar också tagen av stundens allvar, rör sig oroligt. Samma neutrala sköterska som innan ordnar med en prasslig grön pappersduk, som hon lägger över mina bröst. Det är tortyr att ligga här. Och samtidigt så overkligt. Som att jag spelar huvudrollen i en dålig tårdrypande amerikansk film. Är det verkligen jag där på britsen i väntan på min dom?

Så kommer hon. Läkaren. Hon är i 60-års åldern och hela hon utstrålar erfarenhet. Hon pratar om mina röntgenbilder, för runt ultraljudsgrejen på mitt vänstra bröst och berättar om vad vi ser på skärmen. Kalkgångar och små cystor… Jag har svårt att ta in allt hon säger, men det spelar ingen roll. För insikten har hunnit landa i mig nu: JAG HAR INTE CANCER. 

Det är inte vad läkaren säger utan hur hon säger det som gör att jag vågar släppa fram den. Den enorma lättnaden. 

Glädjetårar rinner nerför mina kinder och jag låter dem komma, hulkar högljutt av en helt vidunderlig lyckogråt. För läkaren förmedlar så tydligt till mig att det inte är någon fara: hon är lugn, säker och till och med glad. Jag känner instinktivt att jag litar på henne. Det är ofarliga gångar av kalk – rester från att ha ammat mina barn – som syns på röntgenbilderna och på ultraljudsskärmen, inga tumörer. Jag behöver inte ens bli stucken med den långa nålen för att göra en biopsi också, utan det räcker så här. Läkaren har konstaterat det: jag har inte cancer!

Men för säkerhets skull vill hon att jag kommer på en uppföljande mammografiundersökning om ett halvår, så det inte dröjer hela två år tills nästa koll. Jag tänker att det är bra och inget jag ska fundera mer på just nu. 

Min sinnesstämning från när jag klev in på kliniken för någon timme sedan jämfört med nu när jag och min man kliver ut genom dörrarna, är totalt förändrad. Den senaste veckans ständigt närvarande orosklump har med ens försvunnit och jag är bara så bubblande lycklig. Det låter klyschigt, men jag har ju just vunnit högsta vinsten: livet!

Den kvällen firar jag och familjen på sönernas favoritställe Glasshörnan. Jag har aldrig njutit så mycket av en svalkande mjukglass som nu! Eller av tappad kulglass och kolasåskletiga barnhänder.

Att leva i nuet och inte ta ut sorger i förskott – det är synd att det ska vara så svårt. Jag tänker på det kloka citatet från författaren Per Olov Enquist: “En dag ska vi dö. Men alla andra dagar ska vi leva.” 

Alla borde se till att fira livet lite oftare. Bara stanna upp någon gång ibland och glädjas över detta fantastiska faktum: jag lever!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att hitta sina SMOJ:s

Igår fick jag lära mig ett nytt begrepp av en kollega: SMOJ. Det står för Small Moment Of Joy.  Hon berättade om detta fenomen när jag för första gången följde med till den lokala kaffebaren där vi unnade oss varsin finkaffe att ta med till kontoret. En dubbel cappuccino med ett perfekt format hjärta i den skummade havremjölken. Precis som hon utlovat, kunde jag konstatera att denna kaffe var ungefär tusen gånger godare än automatkaffet på jobbet.  “Det här är en SMOJ för mig, man ska se till att ha åtminstone några såna per dag, det mår man bra av,” sa min kollega.  Och hon har ju så rätt! Idag har jag identifierat mina egna SMOJ:s under en helt vanlig dag, till exempel: Att släppa in min katt, efter hans nattliga bravader, karda honom och ge honom mat. Att betrakta mina sovande söner, deras fridfulla ansikten, precis innan de vaknar. Att bläddra i morgontidningen i pappersform med dagens första kaffekopp och en rostad macka med ost och apelsinmarmelad. Att gå en lunchpr...

Granne med havet

Oktoberhav. Så annorlunda från julihav. Då när parkeringen var proppfull, glasskön ringlade milslång och doppet mest bestod i trängsel med stimmiga semesterfirare.  Då, när sommaren var som hetast, tänkte jag på oktoberhav. Njöt av vetskapen om att jag kommer hit igen när turisterna rest härifrån. Att jag får havet för mig själv då. Och nu är jag här. En oktoberkväll med klarblå himmel och krispig luft. Inte helt ensam på stranden, men nästan. Ett äldre par sitter tätt intill varandra på en bänk med en termos bredvid sig, blickar ut över havet.  Vattnet är stilla, en djupblå nyans strösslad med solblänk. Det mjuka höstljuset får nyponen i strandlinjens ännu gröna buskar att glöda, de släta stenarna att skimra. Ett perfekt format V med flyttfåglar drar förbi högt ovanför mitt huvud. Gässens tjattrande avfärd mot varmare länder fyller mig med vemod. Med insikten om ett definitivt slut på sommaren här hemma. Men jag känner också frihet. Som om jag själv vore lika fri som fågeln p...

Låt oss ge skärmarna konkurrens – de måste inte vara barnens första val!

Det är under en digital föreläsning på temat hälsa som insikten slår mig. Professorn i medicinsk teknik, någonstans i övre medelåldern, visar två bilder på familjevardagen förr och nu.  “När jag var liten fick mina föräldrar ropa in mig utifrån när det var dags att äta mat", säger han och pekar på bilden med mamman som sticker ut huvudet genom ytterdörren med sin “Kom och ät”-pratbubbla. “Men idag ropar föräldrarna istället inåt hemmet där barnen sitter framför en skärm”, fortsätter han och pekar på bilden med “Kom och ät”-bubblan vid dörren till barnets rum.  Professorn säger det så självklart och helt utan värdering. Det är helt enkelt så här världen ser ut år 2023 (åtminstone för väldigt många barnfamiljer i väst).  Såklart är detta inget nytt för mig, mamma till en sjuåring och en nioåring. Men plötsligt är det som att jag äntligen fattar . Det är ett faktum att skärmarna är en stor del av våra barns liv, vare sig vi vill det eller inte. Jag kan inte ändra på det fak...